Jaha, ytterligare tre kilometer som denna gång tog två timmar i en ny skog. Mycket att nosa på och bra utkiksplatser. Här försökte jag inte ens få kontakt då det kom en hund bakom och det blev tydligt vilken tillfredställelse lite utkik ger.
Äldsta fick följa med då promenaden gick lite lagom "snabbt" och det i skogen var skugga. Även hon fick ta sig upp på stenen. (Men behövde klättra lite på vägen upp...) Ned får hon absolut inte hoppa på grund av belastningen det innebär i mötet med marken. Tur att lillhusse var med och kunde lyfta ned henne.
Hon skrattade sig genom hela promenaden (Jo, fråga vilken hundägare som helst, hundar KAN skratta oavsett var forskare påstår i sina texter!)
Var tvungen att skapa en närbild och det värmer i hela mattehjärtat av att se hennes min, så nöjd!
Lägg till kommentar
Kommentarer